STOP!!!

Vaknade 04:55!!! Varför i hela friden vaknar man så tidigt, när man behöver sova ut efter gårdagens telefonsamtal med flickorna?
Jo jag vaknade av en av de starkaste mardrömmarna på länge nu.
Både svettades och frös...och rös.
Av någon anledning var jag med flickorna på en mack. (Macken kommer nog in som plats för att mina föräldrar skiftat flickorna på just en sådan)
Någon av flickorna var hungriga, och även jag, så jag gick och beställde korv och pommes frites. Under tiden har min yngsta dotter blivit "toanödig", och tagit sig till toaletten. Toaletterna ligger inte i macken, utan bredvid, ....i drömmen alltså.
När jag kommer ut och får information om att S är på toaletten, lämnar jag maten i bilen hos övriga barn och beger mig till toaletterna. När jag kommer in hör jag S, och ropar efter henne.
Jag kommer fram till den toalett som hon är på, dörren är lite öppen, och jag försöker öppna den, men får dörren tryckt emot mig. Familjehemsmamman har hunnit dit, och jag får nu inte hjälpa S på toaletten. Jag inser snabbt hur det kommer att stå i journalerna...
"M övergav S alldeles själv på toaletten, utan tanke på S:s säkerhet och välbefinnande"
Deras hunger, och mitt uppdrag på macken var helt plötsligt totalt irrelevant.
Jag vaknade precis efter stoppandet på toaletten, och inser att skillnaden emellan mina mardrömmar och verkligheten är hårfin. Budskapet har aldrig varit mer klart.
Jag är inte betrodd mina flickor. Jag får inte vara en naturlig del i deras liv. Familjehemsmamman ser helst att jag försvann. Hon visar återkommande med gester och uttal hur hon förkastar mig som mamma...som människa.
Och det är ingen dröm, utan verklighet.
I december 2008, talade hon om, på frågan om de tänkte jobba för att flickorna skall kunna flytta hem igen, att det gjorde de "verkligen inte". "Jag har ju läst hur sjuk du är".
Oftare och oftare känner jag att jag också borde dött. Jag kan vara så arg på Peter, som dog ifrån oss, sina älskade flickor. Samtidigt läser jag i journalerna från soc. att Peter ska ha sagt att han ville lämna mig och en hel del annat konstigt med. Hans släkt intygar att det han uppgivit är osanning, om tidigare arbeten, boenden. Så jag önskar att hans påståenden om mig inte är sanna heller. Fakta kvarstår. Han var kvar hos oss till sin död. Det var jag som ansökte om skilsmässa under våra år. Men det är en annan historia.....
Han dog framför oss....och en del av mig dog...och ytterligare delar av mig, såsom tillförsikt, förtroende och förhoppning...... dog när flickorna stals ifrån mig. Ja jag hävdar att de är stulna. De är mina flickor!!!! De ska inte behandlas såsom samhället behandlat mig...som varor som flyttas mellan olika familjer närhelst en socialsekreterare får en "känsla", och bygger upp ett helt scenario för att framhäva att den känslan är korrekt. För dem är inte sanning relevant. För mig är den livsviktig. Jag vet inte varför, men jag vill kunna ha "ryggen fri" och se mig själv i spegeln, utan förakt.
Socialsekreterarna ser sig också i speglarna, och tycker de är duktiga, när de "räddat barn ifrån ondskan". Jag är ond, blir slutsatsen. Jag är inte ond. Jag är vilsen, och nedslagen. Varför ville ingen hjälpa mig, när jag behövde hjälp och avlastning efter Peters död?
Nu ska jag släppa ut min kära lilla katt...den enda som stadigvarande bor kvar hos mig i familjen! Flera familjemedlemmar dog 2007, men katten Pepzie kom till mig. Ibland får jag för mig att hon måste finnas till varje pris, jag vill inte släppa ut henne i den här världen. Tänk om hon också försvinner? Men jag gör det för att hon är en katt, med rätt till frihet!
Jag önskar att mardrömmarna tar slut, och att murar och dörrar rivs och öppnas, så att vi får ha varandra, att älska, leva med, utan någon ondska...bara helt fria från allt som pålagts oss.
Om jag går och lägger mig igen och sover, kanske det blir verklighet?
Jag vet att det inte fungerar så, men jag önskar. När man slitit sig utmattad så förefaller det vara det enda funktionella. Somna och vakna till en bättre värld!