"Lätta spår i sanden....."

Jag vill verkligen inte att det här ska bli en "gnäll-sida"...samtidigt skrev jag att detta skulle vara en modern dagbok, där jag kunde ge uttryck för mina känslor. Och att ge uttryck för sina känslor innefattar visst "gnäll", men även positiva saker som sker. Tyvärr är det dåligt med det sistnämnda.
Igår på dagen, så förvärrades min värk ytterligare. Kanske beror det på att Dr:n klämde på i princip alla mina nerver och senor från nacken ner till högerhanden. Ond stimulans, kanske man kan uttrycka det som. Har iallafall knappt sovit något, och mina tårar tycks aldrig ta slut. Jag insåg igår att jag inte kommer kunna sitta i en bil 150 mil för att träffa mina flickor endast 7½ timme, när jag har så här ont.

Igår kväll skulle jag äntligen få prata med mina flickor. Så spänd och förväntansfull som jag är, så borde även de känna. Men enligt soc. så har de ont av att tala med sin mamma.
Trots att jag noga påpekat att jag inte kan lova att jag kan fullfölja de umgängestillfällen om 7½ timme per månad, som familjehemmet dikterat, så hade nu min stora flicka ändå fått informationen om att jag skulle komma på lördag. Jag hade då under dagen informerat den ansvariga handläggaren om att jag inte kan komma. Och fick till svar att jag skulle informera familjehemmet om detta, då hon skulle vara ledig resten av veckan, vilket jag också gjort.
Äldsta flickan blev naturligtvis ledsen och undrade om vi skulle se om 3 månader?
"-Innan dess hoppas jag verkligen", svarade jag.
Yngsta dotter var inte alls förberedd på att prata. Det märks nu så tydligt att jag bleknat för henne, och det gör ont. Både i hjärtat som i själen.
Hon envisades med att sjunga; "-Jesus är min kompis, och han älskar mig varje dag". När hon sjungit den strofen 4 ggr, så sjöng jag tillbaks; "Jag är X:s mamma, och jag älskar dig varje dag", varpå hon kontrade med ett "-Neej"
Alla mina försök att påminna dem om att det ÄR jag som ÄR deras riktiga mamma, tycks vara verkningslösa.
Det är min uppfattning att familjehemmet visst hjärntvättar mina flickor. Och det gör mig arg när jag får läsa i soc. utredningar att jag tycks ha en kompisrelation till den äldsta dottern, inte en mamma-dotter relation.(Det anser jag inte att jag har, för att jag visar mina medmänniskor och mina barn åldersadekvat respekt) Är det bättre att de är kompis med Jesus? Än att de har sin mamma?

Jag ville också tro att Jesus var min kompis, när jag växte upp. Ingen annan ville ju ha mig, så då skulle nog Jesus "rädda" mig. Sången kan komma som ett eko än idag...."-Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord..." Jag är döpt i en insjö, och jag har dopbeviset kvar. Varför döptes jag? Jag sa säkert att jag ville det, för att mina föräldrar skulle bli glada och nöjda. Jag trodde nog också då att jag skulle komma närmare Gud. Men det enda jag minns är att jag hade ont i öronen efteråt, av vattnet som kom in.
Idag tror jag inte att Jesus älskade mig. Det finns vare sig någon logisk förklaring eller någon annan heller, för den delen som säger att han gjorde eller gör det.
Och jag tror inte att det har att göra med synd. Att jag började röka (för att jag tvingades av andra intagna på hemmet soc. placerat mig på)när jag var 12 år, trodde jag var anledningen till livets fortsatta bestraffningar. När saker i mitt liv gått "lättare", så hänvisades jag till "Spåren i sanden"
"En natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde bilder ur mitt liv fram. Jag såg på varje bild två par fotspår i sanden; ett par var mina och det andra var Guds.
När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren. Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.
Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta. "Gud, du sade när jag en gång bestämde mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen. Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv, så finns det bara ett par fotspår....Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest?"
Gud svarade: "Mitt kära barn. Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår, då bar jag dig", av Margaret Fishback-Powers

Man ska tro på det som står i skolböckerna. Man ska tro på Jesus ord i Bibeln. Man ska tro på sina vänner, men främst borde man tro på sig själv!
Jag är den första att erkänna att jag inte tror på mig själv. Ingen annan har trott på mig, vare sig
när jag berättat att jag blivit våldtagen, eller vunnit på travet. (Vann något på 900:-, med insats 16:-)Jag är alltid paranoid...knäpp....sjuk..Jag måste ALLTID bevisa mina upplevelser.
Jag jobbar på att ingjuta självkänsla...men då upplever jag mig själv som paranoid.
Vem känner mig bäst?

Jag ser inga fotspår alls längre. Finns jag inte då? Har jag syndat bort mitt liv? Kanske....kanske inte.

Till sist...Jag och mina barn är starkare tillsammans!
Gud!..Jesus! Ni får gärna vara med på ett hörn...närvarande!
Medtag sandaler med stålhätta, så att jag inte missar spåren, och behöver tvivla.